Älska
Läser igenom gamla inlägg.
På den här bloggen är jag helt jävla ofiltrerat mig själv.
Och jag gillar det, mycket.
Till och med så mycket att jag en gång kan älska det.
Relativitet
Att må bättre är väl inte samma sak som att må bra...
jag mår inget och det känns så jävla bra
firar slutet på en 28 timmars ångestattack med att bara må fruktansvärt jävla bra, alt. inget, ett tag
Development
Jag har börjat (fundera på att) förlåta mig själv för allt jag
inte
är.
inte
är.
we all need saving sometimes
och så tänker jag på alla de
som bara inte låter mig isolera mig
(och, under optismistiska stunder,
att de inte gör det för min skull)
som bara inte låter mig isolera mig
(och, under optismistiska stunder,
att de inte gör det för min skull)
trust
Han sa: jag vet att du kommer hitta ett sätt
och jag behövde verkligen att någon litade på att jag skulle klara det
och jag behövde verkligen att någon litade på att jag skulle klara det
Insikt
jag var inte tjock innan jag kommer inte bli tjock nu heller bara för att jag börjr ta tag i mitt liv och bekämpar
hungern
och framförallt
RÄDSLAN
hungern
och framförallt
RÄDSLAN
Som det ska vara
Jag sover på nätterna nu.
Fortsätt simma, fortsätt simma
Nej. Så känns det just nu. Nej.
Nej för att jag åt onyttigt igår (och nu sitter jag och funderar på om jag blir av med eller bara eggar upp ångesten genom att skriva det här), nej för att jag åt mer på kvällen än på dagen, nej för att jag har ångest nu, nej nej NEEEJ.
Det enda jag kan göra nu är
1. vänta ut den
2. ta nya tag i maten
3. lugna ner mig
4. fortsätta äta bra!
En liten förhoppning jag har är att kunna träna ikväll eftersom det var så länge sedan. Med kunna menar jag utan ångest. Såklart.
Nej för att jag åt onyttigt igår (och nu sitter jag och funderar på om jag blir av med eller bara eggar upp ångesten genom att skriva det här), nej för att jag åt mer på kvällen än på dagen, nej för att jag har ångest nu, nej nej NEEEJ.
Det enda jag kan göra nu är
1. vänta ut den
2. ta nya tag i maten
3. lugna ner mig
4. fortsätta äta bra!
En liten förhoppning jag har är att kunna träna ikväll eftersom det var så länge sedan. Med kunna menar jag utan ångest. Såklart.
Nackdelar med att ständigt ligga under sin energinivå
¤ Man ser sig själv tjockare än vad man är (Det är faktiskt sant, jag var mycket tjockare när jag vägde 5 kilo mindre än vad jag gör nu. I alla fall trodde jag det.)
¤ Hela livet kretsar kring mat
¤ Det är väldigt svårt att vara spontan eftersom man måste planera varje måltid/träningspass så att det passar ätstörningen.
¤ Man är ständigt hungrig, även när man för en gångs skull är mätt (vilket gör att om man inte
¤ Man blir trött
¤ Och gnällig
¤ Och väldigt mycket mer självkritisk
¤ Kraven på sig själv ökar
¤ Spegeln blir ens bästa vän och värsta fiende
¤ Man, eller jag gjorde det i alla fall, kan vakna mitt i natten av en skrikande hunger
¤ Man får svårare att hänga med i samtal
¤ Bilder på mat blir som porr
¤ Man orkar inte träna (På grund av jobbiga saker som hände fick jag spärrar i den sport jag lever för mest i hela världen, och eftersom min energi var på botten kunde/vågade jag inte ta tag i det igen. Det fanns liksom ingen möjlighet att bli av med dem igen.)
¤ Mensen kan försvinna (MIN VAR FAN BORTA I TVÅ JÄVLA ÅR, HUR KAN JAG HA GJORT SÅHÄR MOT MIGSJÄLV?)
¤
... Nu slog det mig. Hur kan jag ha gjort så mot mig själv?
Att sluta kämpa är att vinna
Så dum.
Har ätit så dåligt i månader nu, smal smal smal har ekat om och om igen i mitt huvud.
Smal?
Det är ett evigt kämpande, utan paus utan pris i slutändan.
Och nu har jag tappat den, kontrollen. Jag äter och äter och äter och
det konstiga är att det inte spelar så stor roll. Jag vet varför jag gör det och jag vet vad jag måste göra.
Såklart jag vill vara smal. Men det är inte normalt att vilja det så mycket som jag.
Och runt omkring mig ser jag människor som ler, skrattar, njuter, älskar, trivs, växer, utvecklas, tänker. De stannar inte framför varje glasruta och utvärderar sin kropp, målar på några extrakilon som väger det dubbla i huvudet
trots att de inte ens existrerar.
Det är dags att stanna upp nu, fråga mig själv om jag vill komma ihåg mitt liv som ett evigt kämpande mot vågen.
Har ätit så dåligt i månader nu, smal smal smal har ekat om och om igen i mitt huvud.
Smal?
Det är ett evigt kämpande, utan paus utan pris i slutändan.
Och nu har jag tappat den, kontrollen. Jag äter och äter och äter och
det konstiga är att det inte spelar så stor roll. Jag vet varför jag gör det och jag vet vad jag måste göra.
Såklart jag vill vara smal. Men det är inte normalt att vilja det så mycket som jag.
Och runt omkring mig ser jag människor som ler, skrattar, njuter, älskar, trivs, växer, utvecklas, tänker. De stannar inte framför varje glasruta och utvärderar sin kropp, målar på några extrakilon som väger det dubbla i huvudet
trots att de inte ens existrerar.
Det är dags att stanna upp nu, fråga mig själv om jag vill komma ihåg mitt liv som ett evigt kämpande mot vågen.
Att inte vara smittspridare
Jag insåg just hur bra jag är som inte går omkring och säger att jag är tjock hela tiden.
