odroppade II
ge mig något att gråta till
odroppade
Just nu skälver min röstkorg och det gör så ont att jag önskar att jag hade vågat skrika och gråta
men som vanligt
är jag tyst
Som jag är, och vill vara
Här finns de delar av mig jag inte ville att någon skulle hitta,
här finns allt
alla äckliga känslor
rädslor
ångest
småhet
- hur liten en människa kan vara
och här finns
orden
som är för djupa för att sägas
jag har velat vara djup hela mitt liv
men det har aldrig gått,
det är inte accepterat
Här finns allt.
Här finns drömmar,
hur löjliga de än må vara
hur mycket jag än skäms
här finns dem
här finns dem.
Kärlek
And it hurt som bad
just like I knew that it would
but I do it again
I do it again if I could?
jag har så jävla mycket att dölja
tänk om
jag skulle gå ut där
och säga
jag har en depression
fattar ni inte det?
men jag
fortsätter måla
försöka
täcka
försöker
att inte visa mig
som jag egentligen är
Älska
Läser igenom gamla inlägg.
På den här bloggen är jag helt jävla ofiltrerat mig själv.
Och jag gillar det, mycket.
Till och med så mycket att jag en gång kan älska det.
Perfektionens brister
Rädd.
För att börja sträva igen, sträva efter att bli bättre.
Ju närmare man kommer
perfektion
destu längre ifrån den kommer man.
Relativitet
Att må bättre är väl inte samma sak som att må bra...
Scardness
You know what? My fingers are shaking just by opening this post. I know I will start writing this, sit down for a moment just thinking about what I really want to write, and then go up for a sandwich, a hot dog, a sugerdrifting batter made of cacao and oatmeal. Why? Because I just can't make myself face reality. Coz it's easier to just eat as much candy I pass out in anxiety attacks. Coz I'm scared as hell.
And I have no face on my fear.
jag mår inget och det känns så jävla bra
firar slutet på en 28 timmars ångestattack med att bara må fruktansvärt jävla bra, alt. inget, ett tag
varför äter jag?
jag vill bara dö
Hetsätning I
Okej, jag vet att jag hetsäter. Jag vet att jag tröstäter. Jag vet varför.
Men jag vet inte hur jag ska sluta.
Men jag vet inte hur jag ska sluta.
Words of air, that's you and you can see that I know but are unable to turn you down
Hello Anorexia. You win. For the 100th time, you win. I don't wanna beat you. As long as you promise me everything's gonna be alright in the end I'll belive you.
Oh how you loved with my sences, how you whispered in my ear that everything will be just perfect. That is how you trick me, every time, that is how you trick me. That is how I become fooled every time, it's how you cover yourself in arpartame to cover the fact that you're speaking words of air.
Oh how you loved with my sences, how you whispered in my ear that everything will be just perfect. That is how you trick me, every time, that is how you trick me. That is how I become fooled every time, it's how you cover yourself in arpartame to cover the fact that you're speaking words of air.
attack
Han kommer in när hon sitter ihopkurad i soffan, omsluten av sitt täcke. En strumpa har mystiskt försvunnit och han letar på alla fyra, märker inte förrän efter flera minuter hur hennes blick tycks söka efter intet. Hennes hand, handflatan vänds uppåt, fingrarna lätt krökta.
Håll.
Först intet mer än ett krampaktigt grepp två händer emellan, sedan kommer tårarna. Det är inga strida floder, inget förtvivlat hulkande, inga hjärtan som brister och brister och brister;
utan lätt kommer dem, som om någon inte stängt kranen helt
(eller kanske,
bara öppnat den lite)
och hon börjar skaka, hon är ett aspträd och bröstkorgen är lövverket och han bara sitter där,
låter greppet om hans hand hårdna och knogarna vitna
och han hör hur förtvivlan höjer skakningarna till ett tyst crescendo, men han kan inget göra
förutom att bara sitta där
och inte
gråta han också
för det gör ont
även när man tvingas vara stark,
även när det inte finns något annat val än att le,
visa henne en yttre värld som inte alls är som den hon har målad på insidan,
försöka lära henne vad kreativitet
även då skär det som knivar
när han inser
att det är hans dotter
han är oförmögen att hjälpa
Håll.
Först intet mer än ett krampaktigt grepp två händer emellan, sedan kommer tårarna. Det är inga strida floder, inget förtvivlat hulkande, inga hjärtan som brister och brister och brister;
utan lätt kommer dem, som om någon inte stängt kranen helt
(eller kanske,
bara öppnat den lite)
och hon börjar skaka, hon är ett aspträd och bröstkorgen är lövverket och han bara sitter där,
låter greppet om hans hand hårdna och knogarna vitna
och han hör hur förtvivlan höjer skakningarna till ett tyst crescendo, men han kan inget göra
förutom att bara sitta där
och inte
gråta han också
för det gör ont
även när man tvingas vara stark,
även när det inte finns något annat val än att le,
visa henne en yttre värld som inte alls är som den hon har målad på insidan,
försöka lära henne vad kreativitet
även då skär det som knivar
när han inser
att det är hans dotter
han är oförmögen att hjälpa
Mona
Hon vet inte och det är det som gör det så skönt att umgås med henne.
Så mycket som några små ord skulle förändra, så mycket de skulle underlätta. Men att inte berätta är ett val, en möjlighet att få vara den jag vill vara,
med henne.
Så mycket som några små ord skulle förändra, så mycket de skulle underlätta. Men att inte berätta är ett val, en möjlighet att få vara den jag vill vara,
med henne.
