Var fan e FLUFFY?

Ångesten gör mig handlingsförlamad. 
Varför nu? 

Provade kläder i fredags. Var så tjock att jag... jag tappar tråden, min hjärna är så infiltrerad av ångest. matångest. skulle kunna äta en häst no bara för att straffa mig själv. så långt ifrån verkligheten. narkos? mår så dåligt. mår inte alls. tänker inte känns det som, det känns inte som att tänka. jävla människor, skjut undan det. jag fixar inte det här. jag blir bara större och större. jag vill inte synas, jag är för tjock. får inte träna med ångest. så jävla vidrigt operfekt även om perfekt inte är målet. felfri, det är inte samma sak. 

JAG HATAR MITT ANSIKTE! SÅ JÄVLA RUNT, FETTVALKAR PÅ KINDERNA! 

Men jag hatar mer att jag är oförmögen att svälta mig längre. Att jag istället för att svälta mig bara äter mer.

Och Bobil säger att jag inte har ätstörningar för att "min kropp är normal". 

Jag hatar dig, din jävla urkorkade totalblåsta ödlehagga. Du är så korkad att jag inte har ett enda kraftfull beskrivning av dig som du faktiskt skulle förstå.

Jag vill inte läsa det.

Ätstörningar

Det är min verklighet, min vardag, men när man läser om det låter det så kliniskt. Som om det är något som händer andra. Inte mig.

och så tänker jag på alla de
som bara inte låter mig isolera mig 
(och, under optismistiska stunder,
att de inte gör det för min skull) 

Han sa: jag vet att du kommer hitta ett sätt

och jag behövde verkligen att någon litade på att jag skulle klara det

och varför ingen choklad eller vackra ord i världen hjälper

frågan är vad fan det är som gör så himla ont

I said I was open to love, but not to feelings

Jag är 17 år och för gammal för att vara rädd för att sova. Men det är jag. Av totalt ovuxna anledningar.