Var fan e FLUFFY?

Han kommer in när hon sitter ihopkurad i soffan, omsluten av sitt täcke. En strumpa har mystiskt försvunnit och han letar på alla fyra, märker inte förrän efter flera minuter hur hennes blick tycks söka efter intet. Hennes hand, handflatan vänds uppåt, fingrarna lätt krökta. 


Håll. 


Först intet mer än ett krampaktigt grepp två händer emellan, sedan kommer tårarna. Det är inga strida floder, inget förtvivlat hulkande, inga hjärtan som brister och brister och brister;
utan lätt kommer dem, som om någon inte stängt kranen helt 
(eller kanske,
bara öppnat den lite) 
och hon börjar skaka, hon är ett aspträd och bröstkorgen är lövverket och han bara sitter där,
låter greppet om hans hand hårdna och knogarna vitna 
och han hör hur förtvivlan höjer skakningarna till ett tyst crescendo, men han kan inget göra 
förutom att bara sitta där 
och inte 
gråta han också 

för det gör ont 
även när man tvingas vara stark, 
även när det inte finns något annat val än att le, 
visa henne en yttre värld som inte alls är som den hon har målad på insidan, 
försöka lära henne vad kreativitet 
även då skär det som knivar 
när han inser 
att det är hans dotter 
han är oförmögen att hjälpa

Hon vet inte och det är det som gör det så skönt att umgås med henne. 
Så mycket som några små ord skulle förändra, så mycket de skulle underlätta. Men att inte berätta är ett val, en möjlighet att få vara den jag vill vara, 
med henne.

Och hur jag all den här tiden aldrig kunde förstå det där med att bli kär




det är en mur. det är inte på riktigt. jag skrattar åt dig, i min låtsasvärld. men på riktigt, på riktigt vill jag ha dig mer än jag någonsin kan erkänna.

Jag har börjat (fundera på att) förlåta mig själv för allt jag 
inte
är.

Fyllehunger = varg. 

Den här gången. Förlåter.