Hur man lyckas få en ätstörning
Man lär sig hata sig själv
Nackdelar med att ständigt ligga under sin energinivå
¤ Man ser sig själv tjockare än vad man är (Det är faktiskt sant, jag var mycket tjockare när jag vägde 5 kilo mindre än vad jag gör nu. I alla fall trodde jag det.)
¤ Hela livet kretsar kring mat
¤ Det är väldigt svårt att vara spontan eftersom man måste planera varje måltid/träningspass så att det passar ätstörningen.
¤ Man är ständigt hungrig, även när man för en gångs skull är mätt (vilket gör att om man inte
¤ Man blir trött
¤ Och gnällig
¤ Och väldigt mycket mer självkritisk
¤ Kraven på sig själv ökar
¤ Spegeln blir ens bästa vän och värsta fiende
¤ Man, eller jag gjorde det i alla fall, kan vakna mitt i natten av en skrikande hunger
¤ Man får svårare att hänga med i samtal
¤ Bilder på mat blir som porr
¤ Man orkar inte träna (På grund av jobbiga saker som hände fick jag spärrar i den sport jag lever för mest i hela världen, och eftersom min energi var på botten kunde/vågade jag inte ta tag i det igen. Det fanns liksom ingen möjlighet att bli av med dem igen.)
¤ Mensen kan försvinna (MIN VAR FAN BORTA I TVÅ JÄVLA ÅR, HUR KAN JAG HA GJORT SÅHÄR MOT MIGSJÄLV?)
¤
... Nu slog det mig. Hur kan jag ha gjort så mot mig själv?
Att sluta kämpa är att vinna
Så dum.
Har ätit så dåligt i månader nu, smal smal smal har ekat om och om igen i mitt huvud.
Smal?
Det är ett evigt kämpande, utan paus utan pris i slutändan.
Och nu har jag tappat den, kontrollen. Jag äter och äter och äter och
det konstiga är att det inte spelar så stor roll. Jag vet varför jag gör det och jag vet vad jag måste göra.
Såklart jag vill vara smal. Men det är inte normalt att vilja det så mycket som jag.
Och runt omkring mig ser jag människor som ler, skrattar, njuter, älskar, trivs, växer, utvecklas, tänker. De stannar inte framför varje glasruta och utvärderar sin kropp, målar på några extrakilon som väger det dubbla i huvudet
trots att de inte ens existrerar.
Det är dags att stanna upp nu, fråga mig själv om jag vill komma ihåg mitt liv som ett evigt kämpande mot vågen.
Har ätit så dåligt i månader nu, smal smal smal har ekat om och om igen i mitt huvud.
Smal?
Det är ett evigt kämpande, utan paus utan pris i slutändan.
Och nu har jag tappat den, kontrollen. Jag äter och äter och äter och
det konstiga är att det inte spelar så stor roll. Jag vet varför jag gör det och jag vet vad jag måste göra.
Såklart jag vill vara smal. Men det är inte normalt att vilja det så mycket som jag.
Och runt omkring mig ser jag människor som ler, skrattar, njuter, älskar, trivs, växer, utvecklas, tänker. De stannar inte framför varje glasruta och utvärderar sin kropp, målar på några extrakilon som väger det dubbla i huvudet
trots att de inte ens existrerar.
Det är dags att stanna upp nu, fråga mig själv om jag vill komma ihåg mitt liv som ett evigt kämpande mot vågen.
