Var fan e FLUFFY?

 Tonåren var en skitjobbig tid, i alla fall högstadiet. det var en krock åt alla håll som fick mig att svajja till ordentligt. Mamma började läsa på GPI och blev samtidigt befodrad, vilket hon krävde pappas hjälp för att klara av - och det tyckte hon inte hon fick. Inte tillräckligt i alla fall. Victors dagisfröknar var helt jävla hjärnblåsta och sänkte min lillebrors självförtroende till mycket nära nollgränsen. Han började slåss och fröknarna skällde ännu mer på honom - de var amatörer och själviska kossor, men det hindrade det inte från att bli en ständigt nedgående sprial. Mamma gjorde allt hon kunde för att hjälpa Victor upp igen - samma tid som jag bara föll och föll. Jag hade börjat högstadiet och framtidsutsikterna för jobb såg strålande ut, men även mitt självförtroende sjönk mer och mer på grund av den dåliga behandlingen från de andra tjejerna i nya klassen. Dålig behandling kanske var att ta i, snarare brist på behandling. De ignorerade mig totalt och jag tog väldigt illa vid eftersom jag önskade så djupt att få vara en av dem. Det i kombo med bråken och gnällandet hemma gjorde att jag började skrika på hjälp. Jag pratade med pappa, med skolsyster, med kompisar men ingen förstod eller tog mig på allvar, så jag trodde inte jag hade något problem egentligen (även om den där klumpen i halsen ömmade och värkte och växte sig större för varje dag, tills den likt ett virus slår ut i en sjukdom - monstret). Mamma gick det inte att prata med. Så sur och trött och oförstående som hon var klarade jag inte av att vara trevlig mot henne och hon började bara skälla mer och mer på mig. Jag minns stunder jag svor att jag hatade henne - jag hatade henne för att jag älskade henne men hon inte älskade mig tillbaka.  
Detta kanske låter lite konstigt, men samtidigt är det väldigt logiskt. Vissa tror inte på hat och hat är ett mycket starkt ord, men se det såhär: någon man kan hata borde man också kunna älska. Det är lika starka känslor, bara olika formade. Så den enda människan jag någonsin hatat är min egen mamma. 
Men det kunde ju inte vara fel på omgivningen - det måste vara fel på mig. Jag är för dum. För ful. För otillräcklig. För tjock.
Aha! Där hade vi problemet! Monstret slog till med full kraft. Det fanns i varje spegelbild, i allt jag gjorde. Hånade mig, skyllde på mina tjocka ben för att jag inte klarade någonting - gymnastikbetyget (snacka om dålig tajming att få G), truppgynastiken, basketen, min dåliga kondition - allt var min fula kropp och min dumma glupskhets fel. 

Jag tror jag ljög förut. Jag har aldrig hatat någon så djupt som jag hatat mig själv. 
Jag vill, tro och låtsas att det var monstret som gjorde det. För jag har alltid varit nöjd med mig själv. Men plötsligt kretsade min värld kring kalorier och förbränning och den där jävla vågen. Det var så mycket ångest då som jag inte såg. Jag minns alla helvetes promenader där självhatet frätte som svavelsyra i hjärttrakterna, jag minns att jag sa Men förfan, jag mår ju inte bra. Men jag fattade inte att det bara blev värre när jag slutade äta. 
Många som äter för lite blir ju först smala, beniga, men sedan händer andra saker också. Hyn blir torr och utan lyster, musklerna tynar bort och mensen försvinner. För mig var det kroppstemperaturen som gick åt pipan. Jag hade tjocktröjor i maj 2009, då alla andra firade in sommaren med sina vackraste klänningar. Fingrar och tår tappade känseln, blev först blå och sedan vita och det gjorde så satans ont i dem. Jag satt och huttrade på alla lektioner och skrek när någon öppnade fönster.
  I och med en ätstörning häslar ångesten inte längre på, lite då och då liksom, utan plötsligt finns den där, hela tiden. Man tappar intresset för saker som varit viktiga, kompisar skolan familjen träningen - allt kan bara dra åt helvete. Jag hade stunder jag seriöst ville dö. Fick jag inte gå ner i vikt var det inget annat som spelade någon roll och då hade jag inget att leva för. Jag tror jag visste att det någonstans skulle bli bättre, för jag dog ju inte då. Jag överlevde och började kämpa. Först jävligt motvilligt. Varför ska jag gå upp i vikt, jag är inte underviktig. Inte så mycket i alla fall. Det tog idioterna på BUP 2 månader att inse att det här inte funkade. Ärligt talat tror jag inte de har hjälp mig ur det här, för allt jag kommer ihåg som de sa var det som etsade sig fast i hjärnan och gav monstert mer näring. Min "socionom" Annika var bedrövlig. Jag kallade henne Ankan (ett alltför schysst smeknamn, egentligen) eftersom hon vaggade när hon gick och hade svårigheter med att utala mitt namn. Först tyckte hon inte hon kunde prata med mig efter vägningen för att "jag hade för mycket ångest". Men ta hand om den då jävla patetiska blötdjur! ville jag skrika. På vårt första möte sa hon saker som "Men Fiiilisia, egentligen fattar jag inte varför du är ledsen. Du har ju inte cancer. Du behöver inte leta efter mat i soporna. Din pappa slår dig inte." Borde han göra det eller?
   Gränsen var nådd när jag fortfarande låg på startvikten efter 2 månaders "behandling" och vi hade ett möte, jag och mina föräldrar och Ankan och en sjuksyster som jag vääldigt kärvänligt kallade Anna Skipper som i den bestämda TV-profilen för bantningsprogrammet Du är vad du äter. På det mötet klantade Annika sig för sista gången när hon började berätta vad jag hade pratat med henne om enskilt. Jag tappade förtroendet för alla vuxna då, i synnerhet de vuxna med tystnadsplikt. För det jag hade pratat med Ankan om var inget ytterst personligt eller livshotande - då tystnadsplikten inte gäller - men det var principen. Mamma som själv utbildat sig till terapeft gick igång direkt, och tur är väl det för utan mammas och pappas stöd hade de jävla idioterna aldrig lyssnat på mig. De underskattade mig från första början, trodde inte att det var mina åsikter som kom ut när mamma började skälla på dem. För jag och mamma hade börjat prata igen, en hel del, och när jag berättade att jag inte stod ut med den vaggande klumpkäftade ankan förstod mamma att hon behövde stödja mig. 

Kanske var det just för att framtidsutsikterna, att slippa Annika, var ljusare än förut men dag för dag började jag kämpa mer. Jag var trött på att ångesten hindrade mig från att äta, från att ha kul. Att åka och bada var problem - jag ville helst inte visa mig i bikini och var det glass på gång fick jag panik, därför var det lättare att stanna hemma. Folk med anorexia - för det var vad bup-mupparna kallade det, mina anorektiska tankar - har berättat att även om de var friskförklarade förföljde sjukdommen dem hela livet, och det ville jag för allt i världen slippa. Den här skiten ska ingen behöva genomgå. Jag fick en ny psykolog på BUP, en riktig psykolog den här gången, Bodil, och hon var ganska bra. Men jag kände ganska snabbt att jag hellre klarade det här själv. Efter att mensen kom igång på 58,7 kg trappades BUP-besöken ned och innan februari 2010 hade jag slutat helt med BUP. Det var en jävla lättnad att slippa gå dit och väga sig och snacka med en massa skithuven som faktiskt inte visste vad de snackade om - för jag, jag var ju inte som de andra tjejerna de mött, ingen av de andra tjejerna hade samma historia men på BUP blev alla så pedagogiskt behandlade likadant. Det stör mig än idag.
     Nu väger jag plus minus 60 kilo men det stör mig inte särskilt. Jag är nöjd med min kropp, till och med mer nöjd än folk som aldrig haft ätstörningar skulle jag vilja påstå. Efter den dippen förstod jag att självkänslan är något viktigt och jag ser till att ta vara på den idag. Det var inte brist på den som fick mig till det helvetet - det var sjukdommen som sänkte den.

Att jag kämpade så hårt och länge mot ett monster som bara ville se mig död kan jag fortfarande tänka på och le åt.
För det är så stort. Att döda ett monster, det är stort.